Vintern 2012-2013 i Täby. Vintrarna allt kallare

Observationer och klimattrender

Så börjar ännu en vinter gå mot sin slut, fast den är faktiskt inte riktigt slut ännu. För att vi ska få meteorologisk vår skall sju dygn i sträck (efter 15 februari – före dess kan det definitionsmässigt inte vara vår) ha en medeltemperatur över noll grader och det har vi ännu inte haft här i Täby. Först den tredje april kan teoretiskt bli den första vårdagen (bestäms i efterhand).

Den gångna vintern var kall i likhet med tre av de fyra sista vintrarna. Om vi först tittar på de individuella månaderna, medeltemperatur, max och min och med medelvärden för månaden inom parentes. Statistiken gäller för Skarpäng, Täby och under 20 år

Månad    Medel    Max          Min              Nederbörd                  Vind

dec    -4,0 (-1,3)    4,8 ( 6,3) -16,4 (-13,0)    70,0 mm (38,8 mm)    medel 1,5 m/s max 15 m/s dominerande N riktning

jan     -4,3 (-2,4)    4,8 ( 5,4) -20,0 (-15,8)    13,8 mm (30,0 mm)    medel 1,6 m/s max 13 m/s dominerande N riktning

feb    -1,8 (-2,7)    9,0 ( 6,2) -10,8 (-16,2)     20,6 mm (22,8 mm)   medel 1,5 m/s max 14 m/s dominerande N riktning

mar    -4,0 (0,2)    6,7 (11,1) -16,5 (-12,5)     1,4 mm   (20,3 mm)  medel 1,6 m/s max 18 m/s dominerande N riktning

Vinter -3,6 (-1,4)                                      105,8 mm (107,7 mm)

Vintern som helhet blev alltså rejält kall. Nederbörden (som måste tolkas försiktigt – svårt att mäta nederbörd kalla vintrar) normal men väldigt ojämnt fördelad under vintern. Mars blev rekordsolig. Mars blev också rekordkall med -4,0 C i medeltemperatur, det gamla rekordet från 2006 låg på -3,9 C.

Jag har här definierat vintern som perioden december-mars. I meteorologiska sammanhang är dec-feb vanligare men även mars är vanligtvis till större delen en vintermånad här och i år var den det i sin helhet.

Trenden nu. Vad har hänt med vintrarna under 20 år? Förutsägelserna från klimatmodellerna sedan början av 2000 talet var att de var främst vid högre latituder (som våra) och på vintern som uppvärmningen skulle synas. Siffror på 3-4 grader på 100 år var de vanliga. Fyra grader på hundra år är 0,8 grader på 20 år. Ganska mycket, faktiskt.  Men det är faktiskt tvärtom. Trenden för vintern är just nu hela -5,4 grader per århundrade! Se graf:

http://www.jorsater.se/dokument/Trend-vinter.jpg

Men trots 20 års mätningar är trenden väldigt osäker, hade denna vinter istället blivit mild hade trenden blivit i stort sett noll.  Observationerna säger alltså inte så mycket om framtiden. Men den hysteri som framkallades i svenska media efter de varma vintrarna 2007 och 2008 kan alltså tryggt läggas på hyllan såsom en anka.

Alla som gillar vintrar kan med tillförsikt se fram emot nästa säsong.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kommentar till artikel om avsmältningen av Antarktis is i julinumret 2012 av Scientific American

Efter en tids frånvaro är jag åter tillbaka.

I julinumret av Scientific American skrev frilansskribenten Douglas Fox artikeln ”Witness to an Antarctic meltdown”. Artikeln är dramatisk och underhållande och vore antagligen OK i en kvällstidning. Men man hissnar över att sådant kan publiceras i Scientific American. Min replik kommer nedan :

Douglas Fox article about receding glaciers and ice shelves in Antarctica contain some spectacular descriptions. It seems, however, as if the author has been carried away in his descriptions of the uniqueness of the events which is not what one expects from a scientific magazine like SA.  

 Firstly, I happen to be located on a place where the earth’s crust is “springing back” right now by 0,5 cm per year. Not as a result of a recent glacial retreat but rather from an extremely massive glacier that rapidly disappeared 10,000 years ago. That the glacial rebound is still so large after 10,000 years is a telltale sign on how massive this meltdown was and how quickly the glacier retreated (and that the reported observation was not all that special). This glacier over northern Europe was much, much larger than the minute ones in the Antarctic peninsula – rather more a good fraction of the size of the entire Antarctic ice sheet. Massive and quick meltdowns of huge glaciers is thus nothing new (but certainly spectacular). The associated ice shelves, although not known in detail, were presumably much more impressive than the Larsen ones and there is a good chance that the disappearance of some of these shelves were witnessed somewhere by humans thereby contradicting the preamble of the article.

 Then I don’t understand the mathematics of the disintegration of the Larsen B shelf as described in the article. We are told that it was 55 times larger than Manhattan (=3000 km2) and that whales could be seen in places “…where the ice was 300 m thick…”  which I assume is a representative thickness (and not a deliberate exaggeration). The total volume is then 900 km3 of ice. The volume of the Empirate State Building, an unusually large skyscraper, is about 1 million m3 or 0.001 km3. The Larsen B shelf should thus have to be broken up into about 1,000,0000 pieces of skyscraper size. In the text we are told that it “disintegrated into hundreds of shards the size of skyscrapers”, almost 10,000 times too few! Please, these exaggerations serve no other purpose than strengthening the feeling of sceptics that conventional (or even minimal) scientific honesty is not applied when it comes to climate change.

Steven Jörsäter

Stockholm, Sweden

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Climategate 2.0

[Uppdatering: Svenska Dagbladet har nu äntligen skrivit en artikel om detta :

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ny-hackerattack-mot-klimatforskare_6656926.svd

Faktiskt i princip helt utan negativ vinkling vilket imponerar.]

Nya e-mails släpptes uppenbarligen igår. De tycks komma ifrån samma bunt av mail som släpptes förra gången.  Se exempelvis :http://noconsensus.wordpress.com/2011/11/22/climategate-2-0/

Budskapet i förra omgången av Climategate var tydligt. Tvivelaktigheter, försök att dölja fakta och dolda överenskommelser var vanligt förekommande. Flera utredningar tillsattes. Professorn vid East Englia, Philip Jones, förhördes i parlamentet. Ändå kunde inga oegentligheter spåras, hette det i utredningar. Problemet var att de verkligt komprometterande frågorna aldrig ställdes. Den nya omgången mail visar, om de nu är autentiska vilket allt tyder på, otvetydigt att en ytterst genomarbetad agenda i syfte att överdriva bevisen för den globala uppvärmningen fanns bland ett stort antal av de inblandade forskarna i toppen. Dessa data visar också tydligt i åtminstone något fall att forskarna har ljugit i de ”förhör” som hölls förra gången.

Några exempel:

<0310> Warren:

The results for 400 ppm stabilization look odd in many cases [...] As it stands
we’ll have to delete the results from the paper if it is to be published.

<1682> Wils:

[2007] What if climate change appears to be just mainly a multidecadal natural
fluctuation? They’ll kill us probably [...]

”<2440> Jones:

I’ve been told that IPCC is above national FOI Acts. One way to cover yourself
and all those working in AR5 would be to delete all emails at the end of the
process.”

Ska vi styra världen utifrån resultat av forskare som snarare arbetar som hemliga agenter och som vill sopa igen alla spår efter sig? Som hävdar stenhård koncensus utåt men som i hemlighet avslöjar sina egna tvivel? Som tycks tro att forskning och propaganda är samma sak?

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Stockholm rustar sig för extremare väder

Så var det dags igen. Stockholm rustar sig för extremare väder är rubriken på en stort uppslagen artikel av Jessica Ritzén i dagens Dagens Nyheter. [http://www.dn.se/sthlm/stockholm-rustar-for-extremare-vader]. En hel del elände väntar oss, tydligen.

Det är alltid spännande att se hur de olika klimatscenarierna tolkas i tidningsartiklar. Det finns ju en hel del att läsa om det på SMHIs hemsidor, se också nedan [http://jorsater.se/klimatet/?p=70]. I grafen (i stor skala) i artikeln finns en del häpnadsväckande detaljer att se, exempelvis en värmetopp kring 2090. Den är nog ungefär lika säker som förutsägelser om högkonjunkturer under samma årtionde. Skämt åsido, naturligtvis finns ingen intressant information att hämta ifrån modellerna annat än möjligen en rät linje mellan start och endpunkt. Men en sådan linje är förstås mindre medial.

Annars är det översvämningar, jordskred, värmeböljor, pollen, dammkvalster, tarmbakterier, virus, EHEC-smitta som vi måste planera för enligt författaren som bl.a. har intervjuat Elisabet Lindgren på KI. De tre första, översvämningar, jordskred och värmeböljor ligger det någonting i. Blir klimatet varmare så är det förstås inte omöjligt att detta kan hända. Tyvärr finnner man i princip aldrig en diskussion av de potentiella faror vi möjligen slipper i den här typen av artiklar och denna är inget undantag. Det är väldigt synd för det skulle ha gjort den mycket, mycket trovärdigare. För nog är det väl så att risken för köldchocker, långvarigt snökaos och torka samtidigt borde minska? Det är kanske rentav är så att den typiska faran för en medborgare till och med minskar även om man inte gjorde någonting? Det kan man i alla fall inte veta utan att noggrant väga för- och nackdelar mot varandra.

Sedan har vi det här med hälsofaror. Det finns säkert en viss grund för att ta med alla farsoterna som listas ovan. Och även här saknar man en diskussion om fördelarna såsom färre köldskador eller mindre problem med torr inomhusluft. Framförallt kan man inte låta bli en tämligen uppenbar invändning. Om det går som det står i artikeln så skulle klimatet i Stockholm bli ungefär mittemellan det som vi idag har i Paris och Milano. Mig veterligen betraktar sig dessa städer inte såsom varande i varken något krisläge eller ens allvarligt bekymrade över vare sig pollen, dammkvalster, tarmbakterier, virus eller EHEC-smitta.  Det här måste man förstå för att kunna ta dessa hot på allvar. Och det hade artikeln kunnat hjälpa till med. Annars kan man ändå glädja sig lite över att artikeln hålls i en mindre nattsvart ton än den brukliga i genren.

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Grönlands is smälte snabbt förra året

Detta skriver Susanna Baltscheffsky om i dagens SvD på nätet : http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gronlands-is-smalter-snabbt_5887065.svd

Ja, kanske en nyhet som är viktig att ta till efter vår rekordkyla i december.  Men den har ju viftats bort som varande lokal och som orsakad av ovanliga tillstånd av väderfenomen såsom North Atlantic Oscillation  (se artikeln http://jorsater.se/klimatet/?p=103).

Men när det är ovanligt varmt ett enstaka år på Grönland då blir det stora rubriker. Som bortblåsta är alla oscillationer eller tal om lokala effekter. Istället är det den globala uppvärmningen som jobbar. Visst är det intressant hur olika man kan se på saker?

Publicerat i Debatt | 1 kommentar

Lärdomar av vinterns början 2010-2011

Förra vintern skrev jag en artikel redan i februari med titeln lärdomar från vintern 2009-2010. Den finns här på bloggen: http://jorsater.se/klimatet/?p=83. Nu har vi kommit en bit in i nästa vinter och slutsatserna känns mer aktuella än någonsin. Förra vintern skrevs det mycket om NAO och AO, North Atlantic Oscillation och släktingen Arctic Oscillation. Den befann sig i ett extremt läge förra vintern och det skulle vara anledningen till den kalla vintern. På SMHIs webbsidor citerades nyligen en artikel av några franska forskare med J Cattiaux i spetsen(finns här: http://sciences.blogs.liberation.fr/files/cattiaux_et_al_grl2010.pdf) om förra vintern. I den artikeln hade man studerat det allmänna flödesmönstret och menat sig ha visat att visserligen var förra vintern rätt kall men den skulle ha varit ännu kallare om det inte hade funnits en underliggande uppvärmning.

Det är ju ett intressant sätt att diskutera. Om det hade varit på ett visst så kanske det hade varit annorlunda (onekligen rätt rimligt!). Men det kanske ändå går att resonera så. Men nu har vi den här vintern. Den blir jobbig att klara ut med samma resonemang trots att den bara har börjat.

Den här vintern, som egentligen bara borde ha pågått i några veckor men som redan har hunnit avverka sex veckor är ju nämligen helt annorlunda. Förra vintern var kall men inte på något sätt extrem. Enligt Cattiaux mfl. så var den gångna vintern den 13:e kallaste i Europa sedan 1949. Hur den här blir vet vi inte men början har varit spektakulär! I norra och nordvästra Europa har rekorden (i en del fall hundraåriga) fallit på löpande band (både när det gäller medeltemperatur, kylans ihärdighet och snöutbredning) och en hel del rapporteras på SMHIs webbsidor. Isutbredningen i Östersjön och angränsade hav är rekordartad för att vara så tidigt på säsongen. Det är därför svårt att förstå hur den ”egentligen skulle ha kunnat vara ännu kallare”. Även om resten av vintern blir normal så blir helheten ordentligt kall. Långtidsprognoserna talar om fortsatt kyla.

Vad står vi nu när det gäller vårt globala klimat och den globala uppvärmningen? För det första måste vi konstatera att 2010 globalt har varit ett varmt år som kanske till och med slår 1998 men det vet vi inte ännu. Men det kanske inte är så förvånande. Uppvärmningen av jorden har i stort sett stått stilla under de sista 12 åren och det varmaste året någonsin är fortfarande till dags dato år 1998 men det är fortsatt varmt. Klimatforskarna vill dock ha perioder på 30 år och under perioden 1980-2010 har det förstås blivit varmare eftersom temperaturen steg raskt under 1980-1998. På korta tidsperspektiv är det omöjligt att avgöra om det vi ser är tillfälliga fluktuationer eller ändringar i trenden. Detta gör det förstås väldigt frustrerande för OM det har skett ett trendbrott så tar det decennier innan vi kan vara säkra på det. Vi vet inte heller om denna och föregående vinter är undantagen och om det nu följer många varma vintrar. Eller om ett verkligt trendbrott har skett som mellan 30- och 40-talen.

Men det börjar hända spännande saker. Observationerna börjar bli lite obekväma och måste hanteras. På bloggen realclimate.org [finns mer om på denna blogg här: http://jorsater.se/klimatet/?p=49]skriver några av de mer kända klimatforskarna och den drivs bl.a. av NASAs klimatforskare Gavin Schmidt. Dessa forskare tillhör dem som är extremt övertygade om den globala uppvärmningens realitet. Därför är det mycket spännande när oväntade tankar dyker upp. Nyligen dök en notis upp med titeln: Cold winter in a world of warming

(http://www.realclimate.org/index.php/archives/2010/12/cold-winter-in-a-world-of-warming/).

I den citeras forskaren James Overland som föreslår att vi har att vänta fler kalla och snörika vintrar. Att den underliggande uppvärmningen skulle ha kunna ändrat vädermönstren så att få en så kallad blockering här i Europa.

Detta kanske inte låter så märkligt men för den som följer detta känns det som om någon har svurit i kyrkan. Plötsligt diskuteras på allvar alternativet att klimatet åtminstone lokalt kan förändras på sätt som inte tidigare har ansetts troligt (idén är dock inte ny). Det behövdes alltså bara en enda kall vinter och en kall början på nästa för att en liten spricka i den berömda konsensusfasaden skulle bryta fram. Nu ska detta förstås inte övertolkas. Forskarna bakom bloggen tror fortfarande benhårt på den underliggande hypotesen om uppvärmningen. Men om klimatet i en så stor region som Europa påverkas på ett annat sätt än vad man tidigare tänkte, hur går det då med andra regioner? Ingen lever i ju i ett världsklimat utan alla lever ju i sitt eget lokalklimat. Det är viktigt att påpeka att IPCC rapport ifrån 2007 är glasklar – de högre mellanbredderna som vi tillhör är de regioner som kommer att uppvärmas mest näst polarregionerna. Och vintrarna påverkas mer än somrarna. SMHI slår i sina regionalscenarier tvärsäkert fast att det blir varmare, till och med med en sådan häpnadsväckande precision att de kan tala om hur olika län uppvärms i förhållande till varandra hundra år fram i tiden! (se http://www.smhi.se/sgn0106/leveranser/lansanalysen/)  I ljuset av det vi diskuterar här så är det förstås uppenbart nonsens. En orealistisk uppfattning om vilken säkerhet när det gäller kunskapen om framtida klimat råder som har skadat klimatvetenskapen och det kommer att ta lång tid att reparera.

Vad ska man nu tro framöver? Blir det varma vintrar eller kalla? För två år sedan hade 90% sagt varmare. Nu är nog osäkerheten mycket större. Hur många ploglok borde SJ egentligen inhandla? Och hur många snöplogar borde Heathrow inneha?

Sanningen är nog den som Hans Alfredsson yttrade i en monolog i revyn Under Dubbelgöken från 1979 då han drev med svenska politikers okunskap om folks vardagsliv : ” Det hade jag inte en aaning om!”

Publicerat i Debatt | 1 kommentar

Stränga vintrar kan förklaras. Men varför inte också milda?

Så var det dags att förklara den kalla starten på vintern. I dagens SvD berättas att det finns risk för att det blir vargavinter även i år (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kan-bli-vargavinter-aven-i-ar_5733247.svd).  Det beror på att den nordatlantiska oscillationen (NAO) är negativ får vi veta. Javisst är det så. Förra vintern pratades det mer om den nära släktingen den arktiska oscillationen (AO) och jag skrev en artikel här på bloggen (http://jorsater.se/klimatet/?p=83). Före dess hörde jag aldrig dessa begrepp nämnas i dagspressen. Men en blick på hur NAO index har sett ut säger mer än så :

Här får vi en beskrivning av en hel del. De kalla 40-tals vintrarna syns liksom 60-tals vintrarna (80-tals vintrarna är inte lika tydliga). Men framförallt syns det solklart varför vintrarna på 90-talet och 00-talet har varit så milda! Den Nordatlantiska oscillationen var mestadels mycket positiv!

Tyvärr nämdes aldrig det när den Globala Uppvärmningen och Klimatförändringen skulles säljas in i vårt land. Tro mig, om den Nordatlantiska Oscillationen hade behagat vara mestadels negativ under 2000-talet så hade ordet ”klimatsmart” uppträtt på betydligt färre ställen i dagstidningarna idag än det gör.

Men den Nordatlantiska Oscillationen är egentligen bara en beskrivning och ingen förklaring. I artikeln får vi veta att ingen har ”en aning om hur den uppstår”. Detta fenomen, som ligger lite i gränslandet mellan det tillfälliga vädret och dess långsiktiga medelvärde klimatet, saknar alltså en förklaring. Det känns förvånande eftersom exempelvis SMHI i sina regionalscenarier verkar ha anmärkningsvärt detaljerad koll på hur klimatet ska utveckla sig i olika landsändar 100 år fram i tiden! Se http://www.smhi.se/klimatdata/klimatscenarier/klimatanalyser/Sveriges-lans-framtida-klimat-1.8255).

Publicerat i Debatt | 1 kommentar

Att så tvivel mot tvivlarna

I en understreckare med titeln ”Att så tvivel effektivt vapen mot vetenskapen” i Svenska Dagbladet den 2 november 2010 har Nina Wormbs, vetenskapshistoriker på KTH skrivit om vad hon kallar lobbyjobb. Hennes paradexempel är tobaksindustrins historiska smutskastning av meningsmotståndare och lobbyinsatser för att vilseleda eller mildra rapporterna om faran med rökning. Själva processen att så tvivel mot etablerade vetenskapliga fakta är i allmänhet missriktad, menar hon. Visserligen erkänner hon att det hör till vetenskapens grundvalar att ständigt ompröva men till största delen är vetenskapen kumulativ (dvs. nya kunskaper adderar och förstärker gammal kunskap). Kritiken har därför ofta karaktären av desinformation. Hon exemplifierar sedan med ett flertal andra exempel på samma fenomen såsom lobbying mot sambandet mellan luftföroreningar och försurning, mot kopplingar mellan freonutsläpp och ozonhålen och sist, men inte minst, mot existensen och uppkomsten av global uppvärmning. Illasinnade lobbyister, oftast kopplade till penningstark industri, har för egen vinning utnyttjat media, skriver hon. Slutligen, vilket tydligen är viktigt för historien, så har syndabockarna uteslutande varit män.

Man kan lugnt säga, för att utrycka sig försiktigt, att vi har en väsensskild verklighetsuppfattning. Men skillnaden kräver lite närmare förklaring. I själva verket så håller jag faktiskt med henne i en hel del. Hur kan jag då ha en så starkt avvikande uppfattning? Jo, därför att de exempel hon tar upp, och de är ganska många, är ju i de flesta fall post facto, dvs. i många av dessa fall så har ju de frågeställningar hon  tar upp kunnat ganska övertygande visas vara till stora delar riktiga. Men, och det är det viktiga, det var inte fallet i deras samtid. Genom att avgränsa sig till de alarm och företeelser som i efterhand visade sig väsentligen kunna uppfyllas så är det ganska naturligt att man får den här bilden. Tar man istället med den långa raden av falsklarm som lagts under samma tid så inser man att tvivlarna står på långt sundare grund än vad författaren vill låta påskina. En lång rad exempel kan tas ifrån vitt skilda discipliner. En av dem är förstås de stora larmen i Europa om skogsdöden som härjade på 80-talet. Ett annat var de tvärsäkra påståendena mellan fet kost och hjärtsjukdomar. Säldöden visade sig vara orsakad av ett virus. Ytterligare ett larm som kan nämnas som kuriosa var varningarna för en kommande istid på sjuttiotalet.

Det är i detta sammanhang verkligt märkligt att blanda in klimatet. Den processen pågår ju just nu. Först om ganska lång tid kommer vi att ha någon verklig chans att bedöma om modellerna verkligen kan säga något intressant om den komplicerade verkligheten. Om detta är en ”röknings-” eller ”skogsdöds-” process är alltför tidigt att säga.

Författaren glömmer också helt att det finns helt andra lobbygrupper än de som företräder i hennes tycke destruktiva miljömarodörer. WWF, naturskyddsföreningen och Greenpeace för att välja några. Dessa är i första hand kanske inte ute efter ekonomisk vinning (även om WWF omsätter 232 miljoner bara i Sverige) útan främst politisk och medial makt vilket man också tycks lyckas väldigt väl med.

Tvivel, också utifrån, är helt centralt för vetenskapens utveckling. Oftast är det felaktigt men när det visar sig vara korrekt kan det ha desto större betydelse. Att smutskasta tvivlarna på tvivelaktiga grunder är att göra vetenskapens framåtskridande en stor otjänst.

Man kan dessutom tycka att det vore klädsamt av författaren att i artikeln ange att hon faktiskt ingår i ett stort finansierat projekt om klimatet (enligt hennes egen webbsida). Några läsare kanske behöver förvissa sig om att det inte handlar om ett lobbyprojekt.

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Vetenskapens Värld: Climategate

Vetenskapens Värld 8 november 2010-11-17

(Finns att se ett tag här:

http://svtplay.se/v/2226725/vetenskapens_varld/del_12_av_18__climategate?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2234025/sb,p102815,1,f,-1)

Ett lite osannolikt program. Var det helt svenskt? Isåfall, varför bara diskutera med amerikaner och engelsmän. Det finns svenska forskare som har gjort viktiga insatser, exempelvis Anders Moberg (publicerat bl.a. tillsammans med Phil Jones) med sannolikt intressanta åsikter.

Annars var ju programmet intressant såtillvida att ”skeptikerna” fick ett stort utrymme i början. Men sedan började tyvärr ”pedagogiken”. Ett långt avsnitt handlade om att avslöja klimatkritiska lobbyorganisationer.

Det är väl jättebra. Men varför i herrans namn inte också nämna den gigantiska propagandaapparat som ska skrämmas oss och nämna dem som tjänar pengar, prestige och makt på det. Läser ni dagstidningar? Kika efter hur ofta ni ser ordet ”Naturskyddsföreningen” i redaktionell text eller WWFs små eleganta isbjörnar? Slagsidan i den delen av programmet blev ohygglig.

Jämförelsen med kampanjerna för rökning är också intressant. Men för balansens skulle borde förstås någon av alla de kampanjer för sådant som INTE visade sig farligt ha varit med. Vad sägs om skogsdöden på 80-talet när Europas skogar skulle vara döda om 10 år? Eller för all del, stora delar av medicinsk propaganda mot fettkonsumtion och mot måttligt alkoholbruk (för att bara nämna två bland många) – allt som man sedan har fått ta tillbaka.

Naomi Oreskes fick en enorm plats. Hon är inte klimatforskare men väl en stark klimatlobbyist (medverkade bl.a. i propagandafilmen an inconvenient truth). Tyvärr framkom inte alls hennes lobbyistiska sida utan hon framställdes som en ”neutral” vetenskapshistoriker,

Tyvärr visade sig programmet som började bra lika propagandistiskt som vi tyvärr har blivit vana vid från SVT. Inget verkligt intresse att ta reda på hur det egentligen förhåller sig.

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Svar från professor Ulf Danielsson

Ulf Danielsson har glädjande nog svarat på mina frågor och svaren kommer här:
Hej!
Tack för intressanta frågor! Jag skall försöka svara på dem så gott jag kan. I texten har du utvecklat frågorna lite mer än i din sammanfattning mot slutet. Vad jag gör nedan är att svara på dessa sammanfattande frågor precis som de formulerats. Jag har inte haft tid att fullt ut matcha dem mot allt det du skriver men vill inte dröja med att åtminstone ge någon liten återkoppling. Som du ser håller jag med dig vad gäller de allra första.

1) Håller du med om att extra vaksamhet krävs avseende konsensusuppfattningar som överensstämmer med åsikter som kan anses politiskt korrekta?

JA

2) Håller du med om att forskningen kan påverkas om en kvalificerad majoritet av forskarna har åsikter och värderingar som gör att de helst vill få ”rätt” svar?

JA

3) Håller du med om att en hårt etablerad konsensuslinje ökar risken för att motsägande resultat inte blir publicerade?

JA

4) Håller du med om att granskningssystemet i vetenskapliga tidskrifter kan riskera att fungera sämre om det finns en mäktig åsiktsmajoritet?

JA

5) Kan du förstå att jag är förvånad över att du inte uppskattar allmänhetens stora engagemang (och insatthet!) i denna aktuella forskningsfråga?

Engagemang är självklart viktigt och uppskattat. Du missförstår mig om du tror att jag har en annan uppfattning.

Problemen handlar om de som inte vill lyssna till de sakliga och vetenskapliga argumenten.

Du kanske själv känner igen lite av detta från ditt arbete som astronom? Liksom jag har du säkert stött på en eller annan privatforskare som har sina egna idéer om hur universum är inrättat. Teorierna är ibland uppenbart felaktiga och i strid med etablerad vetenskap. Det kan ändå vara besvärligt och tidskrävande att reda ut och övertyga om precis i vad felen ligger. Och det är inte alltid man möts av lyhördhet och vilja att förstå.

Många klimatforskare upplever precis samma sak inom sitt expertområde som vi fysiker och astronomer gör inom vårt. Det som gör frågan ännu känsligare inom klimatområdet är förstås den ideologiska laddningen där man letar argument för en åsikt som ibland är politiskt baserad.

Det kan handla om att man vill utnyttja klimatfrågan som ytterligare ett exempel på hur människan genom den teknologiska utvecklingen förgriper sig på naturen. Och att utveckling därför är förkastligt. Eller att man blir så provocerad av just denna ambition att man istället vill blunda för hela problemet. Detta menar jag kan ligga bakom många klimatskeptikers frustration. I Ängelsberg berörde både Niklas Ekdal och Svante Nordin denna problematik.
6)  Håller du med om att klimatforskningen är speciell i så motto att dess stora och välkända förutsägelser [som gett den rubriker] inte kan prövas i nuet utan endast istället i svårmätta detaljer?

Det faktum att man inte kan göra storskaliga experiment innebär helt visst särskilda problem. Detta påminner lite grand om hur det ser ut inom tex astronomin och kosmologin.

7)  Håller du med om att det är oroande att vissa namnkunniga klimatforskare har försökt minska fokus på historiska så kallade naturliga klimatvariationer?

Om enskilda vetenskapsmän hanterat vetenskapliga data på ett ohederligt sätt är det allvarligt. För att jag skall kunna säga något mer måste du peka på specifika fall.

Ett vetenskapligt fält med sådan omfattande forskning står dock inte och faller med enskilda vetenskapsmäns fel eller brister.
8)  Kan du förstå att jag har svårt att förstå vissa välkända klimatforskares rädsla för kritik och kritisk granskning?

Det handlar om tonläget i debatten. Vad vi nu ser är inte en vanlig vetenskapligt baserad diskussion, utan en politiserad debatt som många vetenskapsmän inte är skickade att hantera. Detta beskrivs i det öppna brev av mer än 200 amerikanska forskare som publicerades i Science.

Redan det mycket blygsamma inlägg i debatten som jag gjorde i Ängelsberg har för mig haft tråkiga följder som inkluderar bland annat obehaglig e-post. Jag kan mycket väl förstå att flera forskare inom området känner ett obehag.

Jag menar att alla som deltar i denna debatt har ett ansvar att se till att den förs på ett sakligt sätt. En betydande risk är annars att det hetska tonläget kan ge upphov till en polarisering med allvarliga följder för den vetenskapliga processen.

9) Det finns paralleller inom andra vetenskaper som sysslar med komplexa system och som antyder att konsensusuppfattningar inte har så stort värde. Ett exempel på detta är medicinen där nya metoder har fått en hel del gamla uppfattningar att falla som korthus. Håller du med om att dessa paralleller borde leda till större försiktighet i tolkningen av trovärdigheten även i konsensusuppfattningen avseende klimatfrågan?

Jämförelsen är tveksam och jag är också tveksam till slutsatsen.

Man skall alltid vara ifrågasättande, men om detta leder till en relativistisk kunskapssyn där man inte tror sig om att kunna avgöra vad som är sant eller inte, är man illa ute.

Jag tror att det är fullt möjligt att med vetenskapliga metoder nå fram till en tydlig uppfattning på vilken vi sedan kan basera rationella politiska beslut.
10) Håller du med om att existensen av ett IPCC, som är unikt för klimatvetenskapen, minskar forskarnas möjlighet till förutsättningslöst sökande efter sanningen?

IPCC skall ses som ett stöd för att sammanställa den existerande vetenskapliga forskningen. När det gäller en fråga av denna exceptionella vikt är det förmodligen nödvändigt att göra på detta sätt.

11) Håller du med om att bevakningen av klimatfrågan i svenska medier har varit vinklad och att andelen granskning har varit alltför liten?

NEJ. Det är rimligt att den uppfattning som dominerar inom vetenskapen också dominerar i den journalistiska bevakningen. Problemet är snarare det motsatta. Dvs att minoritetsuppfattningar av dramaturgiska skäl ibland tenderar att ges för stort utrymme. Inom allmänjournalistiken har man svårt att förstå hur det inom vetenskapen, även i frågor där konsensus i huvudsak har uppnåtts, ändå kan och måste finnas avvikande uppfattningar. Det är just detta som ger vetenskapen sin unika självkorrigerande förmåga.

De avvikande uppfattningarna är centrala för den vetenskapliga processen, medan de för en beslutsfattaren enbart är av intresse för att få en uppfattning om vilka säkerhetsmarginaler som kan behövas.

Klimatfrågan är inte unik i detta fall. Det finns möjlighet att problemet både överskattats och underskattats.

Till sist noterar jag hur du föreslår att pengar särskilt skall avsättas för inopportun forskning. Jag är överhuvudtaget skeptisk till alltför omfattande öronmärkning och menar att det finns problem med den ökade styrning som vi nu ser. Två fel blir inte rätt. Rent principiellt menar jag istället att de fria fakultetsmedlen borde öka och att vetenskapsmän i högre grad borde vara oberoende av externa anslagsgivare med specifika syften.

Hälsningar,
Ulf

Bra!

Jag tror att vi nu har en bra grogrund att stå på för att utreda vari meningskiljaktligheterna ligger. Till att börja med kan vi konstatera att Ulf håller med mig på de fyra första punkterna – vikten av vaksamhet mot politisk korrekthet, faran med överviktig för vissa värderingar bland forskarna, faran med en hårt etablerad konsensuslinje som riskerar att undertrycka avvikande resultat samt faran med dåligt fungerande vetenskaplig granskning när det finns en mäktig åsiktsmajoritet.

Det gläder mig att vi har samma syn om detta. Men jag måste konstatera att jag känner mig besviken över att inga av dessa farhågor framgick i Danielsson framförande. Farhågor av den här typen bevisar förstås ingenting men de är nyttiga att ha i bakhuvudet när man diskuterar ett sådant här ämne där trovärdighet står på spel.

På fråga fem, om det inte är positivt med ett så stort engagemang som i klimatfrågan, kom Danielsson med ett längre svar. Han uppskattar naturligtvis engagemang, skriver han, men:

”problemen handlar om de som inte vill lyssna till de sakliga och vetenskapliga argumenten.”

Jovisst, vi är överens på den här punkten också men vi värderar kanske lägren olika. Forskare är, fullt förståeligt, trötta på alla som vill utmana den gängse världsbilden utan att ha ägnat en stund åt lite grundligare studier av vad som faktiskt kan anses vara väl fastlagt. Och visst finns det många klimatskeptiker som reagerar med ryggmärgen snarare än förnuftet i denna fråga och vars argument är uselt underbyggda. Men på detta område finns dessutom, till skillnad ifrån många andra, också en grupp människor som inte brukar tillhöra den här kategorin. Bland välmeriterade akademiker och andra som har en bevisad förmåga att sätta sig in i komplicerade problem finns en stor andel av de så kallade klimatskeptikerna. Detta har faktiskt uppmärksammats av en del konsensusföreträdare och bör vara en stark varningssignal för alla som i likhet med lekmannen Olle Häggström vill avfärda alla kritiskt inställda som opålästa dumskallar. Ett antal sådana företrädare fanns närvarande just i Engelsberg. Intressant nog diskuteras aldrig trovärdigheten i den personliga övertygelsen hos den stora skara som har anammat klimatfrågans allvar. Detta är just faran med politisk korrekthet – ”rätt” åsikter ifrågasätts knappast aldrig.

Fråga 6, huruvida klimatforskningen är speciell eftersom dess stora förutsägelser inte kan testas, svarar du inte riktigt tydligt på. Du skriver att detta leder till speciella problem och borde likna astronomin eftersom man ej heller där kan göra experiment.

Det stämmer visserligen att astronomin sällan tillåter experiment men istället har man där typiskt tillgång till en stor mängd objekt. Den avancerade kunskapen om exempelvis stjärnors utveckling har möjliggjorts genom att man under lång tid har kunnat observera stjärnor i alla utvecklingsstadier och på så sätt, under stor möda och många decennier, kunnat få ihop pusslet. Få hade trott på stjärnmodeller om det inte hade funnits några stjärnor att testa dem på och omvänt, hade vi kunnat köra klimatmodeller på hundra jordliknande planeter med olika halter av koldioxid i olika stadier så hade den här debatten varit överflödig. Se vidare kommentaren till fråga 9.

Fråga 7 handlade om huruvida vi var ense om att det är oroande att vissa klimatforskare har försökt minska fokus på den medeltida värmeperioden. Du skriver att det kan det vara men vill ha exempel. Här kommer de:

Bakgrunden, än en gång, är att före 1800-talet anses inte koldioxidhalten ha varierat mycket under det sista årtusendet. Inget annat väsentligt (vi bortser här ifrån solfläckarna) har heller gjort det under perioden. Om klimatet ändå har varierat så måste det finnas andra, okända krafter, som driver klimatet. Dessa då naturligtvis inverka även just nu och vara huvudansvariga för den observerade, rådande klimatförändringen och därmed rycka undan fötterna för påståendena att människan skulle vara huvudansvarig för klimatförändringarna.

Det finns två kända klimatförändringar under det sista årtusendet – den medeltida värmeperioden (MWP) som inträffade ca 950-1250 och den lilla istiden (LIA), ca 1300-1850. Först diskuterar vi Michael Manns arbeten. Han publicerade 1998 , tillsammans med Bradley och Hughes den första ”hockey klubban” som 2001 fick enorm spridning genom IPCCs rapport 2001 (TAR)

I den kurvan finns varken någon MWP eller LIA. Detta arbete har sedan kritiserats enormt och den fulla diskussionen finns på Wikipedia

http://en.wikipedia.org/wiki/Hockey_stick_controversy

Jag nöjer mig med att konstatera att en modernare variant av grafen, med många mätningar införda, också finns i den artikeln;

Notera exempelvis den röda kurvan, ifrån Nature 443, 613, 2005 där bland annat två svenska forskare medverkat, Moberg och Karlén. Betraktar man den enbart så får man känslan av en kontinuerlig uppvärmning sedan 1600-talet och där den moderna tiden förefaller som en rimlig förlängning.

Ta sedan professor Phil Jones ifrån University of East Anglia. Han har i intervjuder med BBC, ungefär samtida med parlamentsförhören, yppat följande på frågan om MWP var global eller inte:

“There is much debate over whether the Medieval Warm Period was global in extent or not. The MWP is most clearly expressed in parts of North America, the North Atlantic and Europe and parts of Asia. For it to be global in extent the MWP would need to be seen clearly in more records from the tropical regions and the Southern Hemisphere. There are very few palaeoclimatic records for these latter two regions.

Of course, if the MWP was shown to be global in extent and as warm or warmer than today (based on an equivalent coverage over the NH and SH) then obviously the late-20th century warmth would not be unprecedented.”

Professor Jones inser alltså att existensen av en global MWP är viktig men eftersom få bra mätningar existerar ifrån södra halvklotet kan man inte säkerställa att den var global och därmed är saken utagerad.

Hela intervjun finns publicerad här:

http://news.bbc.co.uk/2/hi/8511670.stm

Observera att jag inte beskyller någon för fusk. Men det kan inte vara så svårt att förstå att jag känner mig oroad över om Mann och Jones, två centralfigurer i klimatdramat, verkligen har ansträngt sig för att vända alla stenar som skulle kunna stödja hypotesen om en medeltida värmeperiod i syfte att ge en balanserad bild. Det handlar ju trots allt inom forskningen inte om att skapa kvällstidningsrubriker utan att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig, eller hur?

Fråga 8
Jag delar din inställning om att tonläget i debatten är bekymmersamt men jag anser att forskarna själva bär det stora ansvaret genom att göra alltför kategoriska uttalanden , alternativt inte har motsagt sådana. Att i likhet med Phil Jones vägra att lämna ut data till ”fel personer” kan aldrig vara försvarbart.

Fråga 9
Paralleller till andra vetenskaper visar att tidiga slutsatser om komplexa system är ofta felaktiga, hävdar jag. Här är du tveksam till parallellerna och du betonar faran med en relativistisk kunskapssyn och åsikten att man inte kan vara säker på någonting. Du skriver att du ”…tror att det är fullt möjligt att med vetenskapliga metoder nå fram till en tydlig uppfattning på vilken vi sedan kan basera rationella politiska beslut.”
Den här frågan är kanske den verkligt intressanta. Den måste analyseras ganska noga. Intressant nog vill jag först berätta att jag helt instämmer i din rädsla för en relativisk kunskapssyn. Har man en sådan kan förmås att tro både på andar och slagrutor. Jag tror också att den här rädslan kan vara central när det gäller att förstå många forskares negativa syn på klimatskeptiker.

I min mening handlar dock det här problemet om någonting helt annat. Forskarna som sysslar med klimatmodeller vet säkert långt mer än någon annan om den relevanta fysiken, strålningstransporten, värmeutbytet mellan hav och atmosfär och mycket annat som är viktigt för förståelsen för modellerna. Den fysiken duger nog väl i de flesta fall. Men det räcker inte, anser jag. Stor och detaljerad kunskap om modellerna hjälper bara en bit när det gäller att förstå skillnaden mellan modellerna och verkligheten. I det här fallet finns, förutom de okända luckorna, dessutom väl kända luckor där förståelsen för fysiken är ofullständig eller helt saknas (läs moln!) I komplexa system av den här typen tror jag istället att det är näst intill omöjligt att med någon säkerhet avgöra om man har fått med allt väsentligt innan modellerna har tränats på ett flertal datamängder som insamlats i verkliga situationer och där ingående styrparametrar (temperatur, koldioxidhalt, instrålning mm.) väl omgärdar de spännvidder som modelleras och där modellerna konstaterats producera ungefär korrekta resultat. Kort och gott, jag tror att modellernas förmåga att göra äkta förutsägelser utanför områden där de tränats är ytterst begränsad, därtill är antalet frihetsgrader alltför stort. Det hjälper inte hur många grupper som har gjort hur många sofistikerade ansatser och ej heller hur många som får samma resultat. Mot en närmast oändlig mängd med möjligheter kämpar man förgäves. Men det omvända gäller, om man i ett antal verkliga situationer med vitt spridda parametrar lyckas reproducera faktiska mätningar, är sannolikhen avsevärd att modellen är någorlunda korrekt eftersom sannolikheten att man av ren slump skulle ha kommit rätt oftast är liten. När jordens koldioxidhalt har varit hög och sedan sjunkit igen under några cykler då noggranna mätdata har insamlats så kommer kanske modellerna att vara väl användbara för det här problemet. Men inte nu. Den moderna empiriska forskningen föddes när man på allvar började jämföra noggranna observationer med modellförutsägelser. Detta gäller än idag – modellerna kan inte ta över hela spelet om än aldrig så sofistikerade. Min kritik är alltså rent vetenskapligt grundad. Kan jag överbevisas om detta så är jag definitivt beredd att ompröva min ståndpunkt.

Fråga 10, försvårar IPCC för forskningen? Du skriver att du anser att IPCCs roll är att sammanställa forskningen och att det kan vara nödvändigt i nuvarande läge. Här håller jag defintivt inte med dig. OM IPCC hade haft rollen att sammanställa forskningen så vore det kanske OK men det anser jag inte att den har vilket skandalerna tydligt har visat – de samlar i första hand den forskning som understöder deras teser (”Intergovernmental Panel for Climate Change”) och det är någonting helt annat.

Fråga 11, om den vinklade bevakningen av frågan av pressen och bristen på kritisk analys. Här håller du inte med mig. Du menar att ”det är rimligt att den uppfattning som dominerar inom vetenskapen också dominerar i den journalistiska bevakningen.”

Jag har inga större problem med ditt påstående ovan. Men att bevakningen följer den etablerade uppfattningen betyder väl inte att den inte bör granskas?

Jag ska bespara dig en närmast oändlig mängd med referenser till osakliga, felaktiga och vinklade resultat. Istället vill jag peka på BBCs intervju ovan av Jones och av de parlamentsförhör som gjordes av honom. Dessa höll mycket hög klass och de underlättades förstås av att Jones nu kände sig pressad och helt enkelt kände sig tvungen att svara absolut sanningsenligt. Jones beslogs, som sagt, inte med lögn men intervjuerna och förhören är ytterst intressant läsning och ger hundrafalt större förståelse för frågornas komplexitet än de typiska artiklar vi har sett i svensk press.

Jag vill också passa på att säga att jag delar din allmänna kritiska inställning till öronmärkta forskningspengar och jag förstår din kommentar. Jag tror också på fri forskning. Men i det här fallet (liksom i en del andra) är stora pengar redan öronmärkta eftersom de dessvärre utdelas efter politiska meriter. Klimatforskningen är med andra ord inte alls fri. Då kan det vara viktigt att stimulera kritiska resultat – kanske finns det något bättre sätt att göra det än detta.

Till sist vill jag passa på att kommentera den mycket vältajmade debattartikeln idag i Svenska Dagbladet idag ifrån professorerna vid Bolincentret med titeln ”Rubbat förtroende för forskarna”

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rubbat-fortroende-for-forskarna_4764675.svd

Den här artikeln är mycket intressant men också märklig. Forskarna är oroade för att förtroendet för klimatforskningen har minskat. De menar att den vetenskapliga grunden är oförändrad och radar upp en rad av de vanliga argumenten avseende temperaturhöjning, prognoser för höjningen av havsytan mm. Men de berör märkligt nog knappast varför detta har skett annat än konstaterar att det har varit en turbulens kring IPCC. Forskarna avslutar sin artikel med ” Att använda den vetenskapliga osäkerhet som finns om klimatets känslighet för människans utsläpp som argument för att inte redan nu vidta åtgärder mot utsläppen anser vi vara ansvarslöst.”

Artikeln visar att det jag och många andra länge har varnat för nu redan har hänt. Varför behöver några av Sveriges ledande klimatforskare vädja om trovärdighet? Jo, för att de inte tydligt har fördömt överdrifter, för att de själva inte har granskat IPCCs skrifter och påpekat felaktigheter och för att de inte tydligt har avvisat den flod av spekulationer och förenklingar om klimatet som allmänhet och politiker har översköljts av ifrån massmedia under de sista fem åren och för att de inte har tagit avstånd ifrån de billiga politiska poäng som har knipits i frågan. Om de hade gjort det så hade de idag bara kunnat luta sig tillbaka och säga att vi har varnat för dessa överdrifter men vi anser fortfarande att klimatfrågan är allvarlig och måste följas noga. Ingen hade tvivlat på dem då. Men nu har åtminstone en del av dem, liksom alla de klimatforskare som har låtit ändamålen helga medlen, skapat ett allvarligt läge där förtroendet inte bara för klimatforskning utan för all forskning har fått sig en törn som kan få oanade och obehagliga konsekvenser.

Jag noterar till sist att de väljer att avsluta artikeln med en vädjan att vidta åtgärder, alltså en politisk fråga, snarare än med en vädjan att tro på att forskningen framgent ska göra sitt yttersta för att ta reda på hur det egentligen ligger till.
Steven Jörsäter

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar